tisdag 11 juli 2017

Är det ok?

Ibland undrar man kanske varför vi skriver om vissa saker, vi "bloggare". Jag har ju inget speciellt tema på min blogg. Den kan ju handla om VAD SOM HELST! Och när man säger vad-som-helst, så betyder det också att det kan bli precis just det. Vad som helst.

Livet är inte alltid en dans på rosor. Det vet vi ju även om många sociala medier ofta visar (och glorifierar) ett liv bland rosor och bubbel och solsken. Kanske vissa har det så. Eller de upplever situationen som så utan att den egentligen är något annat. Good for them.

Själv är jag inne i en ganska jobbig situation just nu som ni som läser regelbundet redan vet. Ovissheten är nog värst tror jag. Allt annat tar jag, men just det där att inte veta kan ju få vem som helst att gå igång. Eller inte.

En sak är konstaterad och det är hjärtmuskeln. Den är försvagad och i nuläget vet de alltså inte varför. Ska träffa kardiologen i augusti igen för att diskutera hur-jag-ska-leva-typ. Jag får ju faktiskt träna nu. I alla fall lite och DET gör mig lycklig. Förresten, just nu är det stopp igen. Men bara tre dagar. Gjorde ju min biopsi igår och det är inget roligt ingrepp precis. Du ligger på magen och låter tutten falla fritt i ett hål. Nog fan trillade den fritt ska ni veta!

Huvudet läggs åt sidan, ja den tas inte av alltså utan JAG skulle lägga huvudet på sned. Ena armen upp och den andra längs med kroppen. Ok i 2 sekunder men när du ligger där i 45 minuter då börjar det göra ont både här och där och nackspärren kröp sig på. Inte nog med det, läkaren satt under mig. Och klämde min stackars tutte och ett tag trodde jag hon skulle klämma sönder den helt. Helvete vad ont det gjorde!

Själva ingreppet kände jag inte så mycket av. Det var förberedelserna som var rent ut sagt för jävliga. Efteråt skulle jag ligga med ett ispaket under tutten, som de lyckats rulla tillbaka ur hålet. Som tur var hade jag sport-bh som jag lätt kunde ta på mig efteråt. För både bandage och ispack skulle läggas i. Såg mig själv i spegeln innan jag klev ut. En halv Dolly.

Nu återstår väntan. Jag är positiv. Det är bara lite "grus".

Nästa lilla äventyr är att träffa doktorn som ska undersöka sköldkörteln. Drygt när man behöver gå till miljoner olika. Det måste finnas en läkare för varje organ och lem. Ska det vara så jävla svårt att hålla reda på mer än ett organ? En bilmekaniker tar ju hand om alla bildelar. Tänk om du får fel på bilen och behöver köra runt till flera verkstäder för att fixa olika fel?

Nu så, nu fick jag ur mig det här. För övrigt? Jo då, jag mår bra!


3 kommentarer:

Äventyret framtiden sa...

Allra härligaste Taina! Jag har inte varit inne i bloggosfären på länge och tänkte mig inte dit heller men tänkte plötsligt på dig. Ville veta hur du har det och hur det går. Nu vet jag en hel del mera och alla tummar jag hittar håller jag upp för dig! Mycket lycka till!
Sisu har du men trots det så ger jag dig en stor styrkekram!

Christina sa...

Fina Taina, skriv du precis som du gör och har gjort. Högt och lågt, det är ju sådant livet är, både ditt och våra. Att du just nu är inne i en jobbig period är fullt förståeligt. Ovissheten är värst, jag vet av egen erfarenhet. Jag hoppas och tror att alla dessa läkare hittar något litet grus som de enkelt sopar bort och att du snart har toppenfina värden igen. jag tänker på dig och skickar mängder med styrke kramar!
Tack för att du delar med dig!

Lena W sa...

Tänker på dig�� Kram