måndag 18 september 2017

Jodå, jag lever än

Tiden flyger iväg och jag med den. Jag ska nämligen iväg IGEN. Idag blir det Dallas och till dryga 30 grader, typ 35. Har ju precis gått in i höstfeelings här hemma. Inte för att vi har haft några temperaturer som hör till hösten, snarare tvärtom, 25-28 grader. Men ändå. Löven börjar ju faktiskt skifta färg.

I alla fall så har jag precis bokat en resa åt Bella, som kommer i oktober igen. Det ser vi framemot. Ska bli så skönt att ha henne här igen och avlasta lite i vår annars så hektiska vardag. Förstår inte att vi fortfarande har det så stressigt och hektiskt. Sade alltid till mig själv att detta går över när barnen blir stora. Ha! Små barn, små bekymmer. Stora barn, GIGANTISKA bekymmer!

Liisa har nu börjat årskurs 8 och är i "orange team". De springer mellan klassrum via sina skåp för att byta böcker. 4 minuter mellan varje klass. Ingen rast med andra ord. Bara en lunch på 25 minuter. That's all. Inte undra på att det snurrar fort. Själv kommer jag ihåg rasterna som en stund för återhämtning och umgänge. Under helgerna har hon massor av läxor och det är också något jag inte gillar. När fan ska ungarna vara ungar?

I helgen var det dags för fotbollsmatch nummer två för Liisa och hon spelade som en Gud! Jag har ju alltid sagt att hon inte blir en Zlatan, men nog satan kan hon spela. När hon vill! Det där rimmade ju! Zlatan och satan.

Förutom fotbollen så slog vi till med en spontanmiddag med några gamla grannar och vänner i lördags. Alltid lika kul att träffas. Liisas barndomskompis, Noah, kom också. Som små var de "kära" i varandra, men det ville de inte höra talas om när Noahs mamma och jag satt och mindes tillbaka 8-9 år sedan! Hahahahaha!

Liisa med sina fotbollskompisar. Liisa heter visst Beyonce enligt Starbucks?

Lite suddig bild, eller var vi bara lite suddiga kanske? I alla fall så är detta gänget i lördags. Ungarna ville inte vara med på bild.



onsdag 6 september 2017

Vår skådespelerska

Det har väl inte undgått någon att Liisa gillar teater? Hon är ju med i Hartford Stage Theater ungdomsgrupp och brukar spela i två uppsättningar per år ungefär. En under sommaren och en på vintern. Snart börjar de träna inför nästa uppsättning, så lördagarna blir upptagna framöver. Ja inte bara lördagar. Hon har fotboll också. Och nu snackar hon om Lucia i Hartford också. Utöver det så tränar hon löpning och styrka inför skidsäsongen. Ja just ja, så är det "art" också. Om hon är busy? Tacka fan för det!

I alla fall så handlade sommarens uppsättning om Romeo and Winifred. Liisa hade inte huvudrollen, men det bryr hon sig inte så mycket om. Hennes roll var stor nog och hon tar alltid stor plats på scen. Hahahahah!

Hon bara älskar att stå på scen och det syns verkligen. De är en fröjd att se henne. Hennes "pojkvän" (eller vad man nu ska kalla det i den här åldern) kom för att se en av föreställningarna. Där satt han med 20 rosor på första raden. SÅ gulligt. Nu bor de så långt ifrån varandra så de ses inte så ofta. Men det blir väl mer till vintern eftersom de tränar skidåkning tillsammans.

Well, well.



Japp, det här priset fick Liisa!



måndag 4 september 2017

Labor day

Japp, vi är lediga idag och det är så välkommet. Jag är trött och sliten. Men det blir nog inte så mycket vila, för det finns tusen-miljoner saker som ska göras idag. Så blir det alltid när jag varit ute och flängt.

Många av er har sett att jag varit till Dallas, San Diego och Mexiko nyligen. Och det har inte varit pga semester utan jobb, jobb och åter jobb. Hur går det ihop med mina besvär med hjärtat och sköldkörteln? Så där. Har inte mått 100, men det är som det är.

I alla fall så är det konstaterat att jag har Hashimoto. Inget livshotande, men kan bli jobbigt. Hjärtat är fortfarande ett mysterium. Har en MRI kvar att göra. Det lutar åt ett virus som gjort att hjärtmuskeln försvagats. De hoppas att MRI ska visa klart var i hjärtat det har angripit. Det där dumma viruset.

Vi tar en dag i taget.

Skolorna har kört igång och Liisa är nu en 8th grader. Helt otroligt! Nästa år high school! Vad hände liksom?

Viss ja, vi har ju varit till vårt paradis också. Thousand Islands. Dit vill jag åka igen och igen och igen.

Våra goda skidvänner som vi besökt i sommar

Hör till sommaraktiviteterna

Liisa wakeboardar för första gången

Paradiset





Och så "back to school shopping"

torsdag 13 juli 2017

Sov gott inatt

Det blev en god natts sömn. Äntligen! Igår fick jag beskedet att gruset i bröstet är benignt! Dvs INTE cancer. Jag blev så glad och tacksam, och tårarna trillade nerför kinderna. Satt och skakade en stund. Nu är det "bara" två saker kvar att utreda eller få svar på.

De vill dock att jag ska komma tillbaka om 6 månader för att se hur "gruset" utvecklas. Nu andas jag igen. I alla fall i 6 månader. Och imorgon ska jag träna igen. Men bara lite lätt.

Life is good.

tisdag 11 juli 2017

Är det ok?

Ibland undrar man kanske varför vi skriver om vissa saker, vi "bloggare". Jag har ju inget speciellt tema på min blogg. Den kan ju handla om VAD SOM HELST! Och när man säger vad-som-helst, så betyder det också att det kan bli precis just det. Vad som helst.

Livet är inte alltid en dans på rosor. Det vet vi ju även om många sociala medier ofta visar (och glorifierar) ett liv bland rosor och bubbel och solsken. Kanske vissa har det så. Eller de upplever situationen som så utan att den egentligen är något annat. Good for them.

Själv är jag inne i en ganska jobbig situation just nu som ni som läser regelbundet redan vet. Ovissheten är nog värst tror jag. Allt annat tar jag, men just det där att inte veta kan ju få vem som helst att gå igång. Eller inte.

En sak är konstaterad och det är hjärtmuskeln. Den är försvagad och i nuläget vet de alltså inte varför. Ska träffa kardiologen i augusti igen för att diskutera hur-jag-ska-leva-typ. Jag får ju faktiskt träna nu. I alla fall lite och DET gör mig lycklig. Förresten, just nu är det stopp igen. Men bara tre dagar. Gjorde ju min biopsi igår och det är inget roligt ingrepp precis. Du ligger på magen och låter tutten falla fritt i ett hål. Nog fan trillade den fritt ska ni veta!

Huvudet läggs åt sidan, ja den tas inte av alltså utan JAG skulle lägga huvudet på sned. Ena armen upp och den andra längs med kroppen. Ok i 2 sekunder men när du ligger där i 45 minuter då börjar det göra ont både här och där och nackspärren kröp sig på. Inte nog med det, läkaren satt under mig. Och klämde min stackars tutte och ett tag trodde jag hon skulle klämma sönder den helt. Helvete vad ont det gjorde!

Själva ingreppet kände jag inte så mycket av. Det var förberedelserna som var rent ut sagt för jävliga. Efteråt skulle jag ligga med ett ispaket under tutten, som de lyckats rulla tillbaka ur hålet. Som tur var hade jag sport-bh som jag lätt kunde ta på mig efteråt. För både bandage och ispack skulle läggas i. Såg mig själv i spegeln innan jag klev ut. En halv Dolly.

Nu återstår väntan. Jag är positiv. Det är bara lite "grus".

Nästa lilla äventyr är att träffa doktorn som ska undersöka sköldkörteln. Drygt när man behöver gå till miljoner olika. Det måste finnas en läkare för varje organ och lem. Ska det vara så jävla svårt att hålla reda på mer än ett organ? En bilmekaniker tar ju hand om alla bildelar. Tänk om du får fel på bilen och behöver köra runt till flera verkstäder för att fixa olika fel?

Nu så, nu fick jag ur mig det här. För övrigt? Jo då, jag mår bra!


måndag 10 juli 2017

Glömde ju - mera Oregon och så lite Washington

Vi "firade" ju 4th of July i Oregon också. Och så besökte vi vingårdar och laxtrappor. Den sistnämnda var inte mitt val som ni säkert förstår. Vad fan är en laxtrappa, tänkte jag när förslaget kom upp? En trappa gjord av laxar, eller? Men är man gift med en fisketokig man, så är det visst sånt som man måste se. Om jag blev impad? Nä. Jag hade hellre stannat på en av vingårdarna.

Vingårdarna vi besökte, Jacob Williams och Cascade Cliffs, låg på Washington sidan. Jag blev så förbluffad över hur landskapet förändrades medan vi körde dit från Portland. Från grönt och lummigt till en öken, typ.

Samtidigt som vi var i Oregon, fanns en annan familj där med sina barn, som är i samma skidklubb som Liisa. Ni som kommer ihåg "killen som Liisa varit/är förtjust i" är ett av barnen i den här familjen. Gissa om någon var lycklig när vi skulle "hang out together".

Själva firandet av 4th ägde rum i Portland och där fick vi se alla fyrverkerier, lyssna på blues och trängas med allt folk.

Just ja! Nu höll jag på att glömma en till sak, vi var ju till den största ön i Columbia floden. Ni vet ju mannen jag är gift med, det är floder, floder och åter floder. Jag ska vara tacksam att vi höll oss uppe på ön för det mesta. Lite simmande i floden blev det såklart. Sauvie island är alltså en av de största "flodöarna" i USA. Där träffade vi en familj från Thailand där mannen i sällskapet var en intressant pensionerad professor i juridik.

Här är vi på Washington sidan. Öken typ.


Jacob Williams
Liisa och Sam och Mt Hood i bakgrunden


April försöker få med sig hela tunnan.

Om inte det går kan man ju försöka dricka ur den!

Jason fick lära sig att rulla glaset...don't ask me why.

På väg till laxtrappan träffade vi på den här coola typen. En "lamprey".

Och så den berömda trappan. Det är alltså inte en trappa gjord av laxar...

Ser ni firrarna som hoppar UPPÅT

En mycket glad Jonas. 

Trippen till Sauvie Island var betydligt roligare än laxtrappor om ni frågar mig






Den otroligt trevliga thailändska familjen vi träffade på ön.
Portland Waterfront Blues festival

Ansiktsmålning på vuxna. Nej tack.

Happy 4th!






Mt. Hood we will be back

Så sa Liisa när vi åkte från Mt Hood och Oregon. Hon saknar lägret redan, trots att det var tufft. De fick stiga upp 5.30, göra sin egen frukost och packa sin lunch för att sedan sitta i bussen upp till backen 6.30. Sedan träning, träning och träning. Nu planerar hon nästa års resa redan.

Vi åker gärna tillbaka för att hämta henne, för i Oregon (och Washington) finns ju miljoner saker att göra och uppleva!

Väl hemma i CT har Liisa sovit ikapp. Igår sov hon till 12.30! Och idag börjar nästa aktivitet, dvs Hartford stage theater, i en hel månad. Slut på sovmorgnar igen alltså. Hellre det än att hon ska hänga hemma hela dagarna.

En annorlunda "sommarbild"



Här studerar de teknik

Vackra Portland, OR









Klippiga bergen